Vinåkra

VINÅKRA VINGÅRD
När vi för tolv år sedan startade vår vinodling hade det sedan länge talats om att gårdsförsäljning av vin skulle komma att tillåtas och att dryckesframställningen som näring hade framtiden för sig. Starkt bidragande till optimismen var förmodligen tillkomsten av ett stort antal mikrobryggerier av öl. Eftersom vinplantorna sattes på jordbruksmark ville Jordbruksverket ha statistikuppgift. Inga svårigheter där. Första åren ägnades helt åt plantering, ogräsrensning och vattning av de nyplanterade plantorna som köpts från Tyskland. Först tredje året gav plantorna skörd och av den blev det, i vårt tycke, ett drickbart vin. Styrkt av framgången skulle vi nu satsa på att vara vinodlare och producera vin och jag registrerade därför en enskild firma hos Bolagsverket, i kategorin bärodling. Trots tre statliga gårdsförsäljningsutredningar var det, och är det fortfarande, inte tillåtet att sälja vin på gården. Däremot är det tillåtet att sälja vin till Systembolaget och till restauranger med utskänkningstillstånd. Att leverera vin till Systembolaget hade tidigt avfärdats som olönsamt på grund av kostnaderna för transporter och Systembolagets krav. I avvaktan på gårdsförsäljning återstår då restauranger som möjlig avnämare. Då det i Sverige inte finns något neutralt oberoende forum för marknadsföring av enskilda svenskproducerade viner behöver varje vinbonde med småskalig produktion själv kontakta restauranger för att sälja sitt vin. Efter flera års motgångar i form av torka, gråmögel och icke drickbara viner var det dags att ta ställning: lägga av eller löpa linan fullt ut. Inför utsikten att gårdsförsäljning i en oviss framtid skulle tillåtas bedömdes att gårdens produktion av 100 till 200 flaskor vin, beroende av väder och mognad, borde kunna säljas från gården. Vi bestämde oss för att fortsätta. För att få sälja vin i Sverige krävs registrering och godkännande av Livsmedelsverket. Det krävs även registrering och godkännande av skatteupplag och upplagshavare hos Skatteverket. Punktskatt, dvs alkoholskatt 29,58 kronor per liter vin, skall upplagshavaren betala för vin som tas ut ur skatteupplaget.
Tillsyn
För en tid sedan var en inspektör från Livsmedelsverket på tillsynsbesök. Tillsynen skedde huvudsakligen över bord och det som inspekterades var främst etiketternas text. Exempelvis att volyminnehållet i flaskorna, 75cl, skall på etiketten anges med 4mm höga siffror, inte 3,5mm som det råkat bli på etiketten. En månad efter besöket fick jag Livsmedelsverkets faktura på tillsynsavgiften - 11 820 kr. Livsmedelsverkets faktura kom i form av ett myndighetsbeslut och i beslutet listades tillämpliga bestämmelser. En besvärshänvisning d.v.s "Hur beslutet kan överklagas till förvaltningsrätten" var bilagt beslutet. Denna orimliga tillsynsavgift från ett i övrigt skattefinansierat statligt verk utslagen på gårdens lilla ännu osålda produktion blir i bästa fall ca 120 kronor per flaska. Tillkommer så kostnaden 10 kr för själva flaskan, 1 kr för kork och 22 kr alkoholskatt. I produktionskostnaden 153 kr exklusive moms per flaska är ändå inte vinbondens arbete och investeringar inräknad så första instinkten var naturligtvis att beslutet måste överklagas. Motiverat med risken att drabbas av ytterligare kostnader avråddes jag bestämt från att överklaga beslutet. Risken för ytterligare kostnader bekräftades en dryg vecka senare då ytterligare en faktura på 475 kronor kom från Livsmedelsverket. Fakturan avsåg mitt livsmedelsföretags riskklassning, d.v.s det tidigare beslutet, utformat som faktura på11 820 kronor, där myndigheten beslutat ge sig rätten att debitera 1 950 kronor per timme. Vad är det då egentligen som Livsmedelsverket kontrollerat? Är det verkligen att det producerade vinet är tjänligt livsmedel? Nej, det som kontrollerasär om förpackningens märkning uppfyller ett EU-direktiv importerat från kontinentens uppenbarligen fortfarande feodala skråsamhälle. Den detaljreglering som tyska och franska bönder protesterar mot genom att blockera motorvägar förväntas svenska bönder inte bara underkasta sig utan dessutom bekosta genom orimliga tillsynsavgifter.
Urban agrar näringsverksamhet
1864 fick vi en näringsfrihetslag i Sverige. I skolan, då på 1960-talet, fick vi lära oss att det innebar att det medeltida skråsamhället avskaffades och att vi i Sverige skulle vara stolta över näringsfriheten. Det betydde, fick vi lära oss, att genom den lagen fick vem som helst starta företag i Sverige, och som exempel anfördes att man fick starta skomakeri utan att behöva underkasta sig den diskriminerande styrningen från ett skrå. När jag nu läser om näringsfrihet i svenska Wikipedia står det där att lagen infördes i två steg; 1846 avskaffades först skyldigheten för hantverkare att tillhöra ett skrå på landsbygden. Samtidigt tilläts då handelsmän att öppna butiker på landsbygden, så länge de etablerade sig minst tre mil från närmaste stad för att inte konkurrera med städerna. Tre mil på den tiden motsvarade fyra timmars restid. Det var först 1864 som näringsfriheten omfattade städerna. Näringsfriheten garanteras idag i Regeringsformens andra kapitel som omfattar de grundläggande fri- och rättigheterna. I Regeringsformen, 2 kap, 17§ står "Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag". Det statligt ägda företaget Systembolaget, som har monopol på detaljistförsäljning av vin i Sverige, hävdar att en majoritet av svenska folket vill behålla Systembolaget. Innebär det verkligen att företaget Systembolaget med butiker endast i tätorter är av sådat angeläget allmänt intresse att det väger tyngre än den nästan etthundraåttio år gamla rätten att bedriva handel på landsbygden? Det statliga tobaksmonopolet försvann 1961 och det statliga apoteksmonopolet som hade monopol på detaljistförsäljning av läkemedel, vissa livsfarliga, "avreglerades" 2009. Som vinodlare på Österlen känner jag mig idag minst lika begränsad av alla pålagor och restriktioner som en hantverkare eller handlare var för tvåhundra år sedan under skråsamhället. Nu som då är det tydligen i maktutövning viktigare med restriktioner än med möjligheter. Läser man den senaste gårdsförsäljningsutredningen, som visserligen kommit fram till att gårdsförsäljning skulle kunna vara möjlig även i Sverige, ser man tydligt att synen på landsbygden har ett urbant perspektiv. Gårdsförsäljning av vin föreslås alltså göras möjlig, dock med sådana restriktioner och villkor att syftet med gårdsförsäljning uppenbarligen inte är att stärka en agrar näring utan har syftet att skapa möjligheter för stadsbor att mot betalning uppleva ett evenemang. Det orimliga i utredningens förslag förstår man om man jämför med om man endast fick köpa potatis från en gårdsbutik om man samtidigt mot betalning tvingades se en potatisupptagare i arbete. Dagens samhälle och samhällssyn har vridits tillbaka tvåhundra år. När tillsynsavgiften för en småskalig vinproducent uppgår till nästan 80% av produktionskostnaden, vinbondens arbete oräknat, är det dags att omvärdera kärnverksamheten, för såväl statliga verk som för mig som näringsidkare. Livsmedelsverkets kärnverksamhet har vridits över från livsmedelsäkerhet till implementering av EU-direktiv, på verksamhetsutövarens bekostnad. Även politiker behöver omvärdera sin verksamhet och sin syn på EU. Vem, om någon, har kontrollerat att införandet i Sverige av ett EU-direktiv är förenligt med svensk grundlagsskddad näringsfrihet? Näringsfriheten som vi i Sverige skulle vara stolta över och som var förutsättning för Sveriges blomstring under nittonhundratalet. När man införde regelverket om vinets etikettering och märkning varför infördes inte också EU-direktivet som ger småskaliga vinproducenter möjligheten till lägre alkoholskatt? Antaget att svenska myndigheter fortfarande är politiskt styrda kan man tro att regeringens införande av direktivet om vins märkning och etikettering råkat ske utan någon som helst konsekvensutredning. Det kan också vara så att man sett konsekvenserna men förordat införandet eftersom det ger uppgifter och sysselsättning åt Livsmedelsverket eller, ännu värre, medvetet sett möjligheten att genom avgifter försvåra småskalig produktion så att endast de stora producenterna finns kvar som måste använda Systembolaget som avnämare av sina produkter. Strider inte i så fall ett sådant indirekt gynnande av företaget Systembolaget mot näringsfriheten? I avvaktan på att gårdsförsäljning av vin i framtiden medges under rimliga villkor blev det bråttom att försöka rulla tillbaka alla tillstånd jag skaffat hos Livsmedelsverket och hos Skatteverket. Mest bråttom blev det att avsluta livsmedelsproduktion och att hos Livsmedelsverket avregistrera livsmedelstillverkning eftersom en uppföljningskontroll var aviserad som skulle att kostat mig ytterligare tillsynsavgift. Denna farhåga stärktes av ett förtydligande mail från Livsmedelsverket. Livsmedelsverkets beslut om riskklassning och kontrollintervall har tydligen väckt sådan anstormning av frågor och opposition från vinodlare att Livsmedelsverket sett sig tvungna att "förtydliga" att odlaren vid nästa kontrolltillfälle kommer att ges möjlighet att diskutera besluten. Mot avgiften 1 950 kronor per timme får man förmoda. Min kärnverksamhet kommer inte, i den mån jag kan undvika, att vara att sysselsätta byråkratier eller att utöka odlingen med så många tusental arbetskrävande vinplantor att jag har råd att sälja vinet till Systembolaget. Eller anordna evenemang åt stadsbor.
	2016-08-18

Vinåkra vingård
Sandhammarvägen 270, 271 77 Löderup
vinakra.se +46 (0)70-348 9165 vin@vinakra.se